lyxbrunett

Nu sitter jag här inne i brorsans rum, han är den enda som lyckas att ha internet så jag får hamna här ett slag.

Just nu känner jag oro, en massa jävla oro. Jag går runt och oroar mig nu stup i kvarten, har gjort det hela dagen i princip. Samtidigt känner jag en otrolig saknad, jag saknar en person som verkligen fick mitt liv att ta vändning och jag svävade verkligen på moln. Ni som känner mig vet mycket väl om vem jag pratar om, fick flashbacks för några dagar sen och det resulterade med en massa jävla ångest, as usual. Åh, hur i helvete kan en person påverka en så mycket? Det är något jag verkligen inte förstår, det lär jag heller aldrig göra. Hur kan en människa såra en så djupt att man bokstavligen känner hur hjärtat krossas till småbitar. Jag älskade verkligen dig, du var den första människan som jag ärligt skulle kunnat säga - jag älskar dig. Du var den som fick mig att äntligen kunna vara precis den jag var, utan att gömma mig bakom en mask. Du fick se både mina bra och dåliga dagar.. Jag vet att du säkert aldrig kommer läsa det här eller om du ens gjorde det skulle du nog inte bry dig.
Allt jag vill är att glömma helt enkelt, gå vidare med mitt liv och glömma dig.

Förlåt för att det här blev ett knasigt inlägg, men behövde skriva av mig. Mööh, ska sova nu. Förlåt once again!